Väl framme befriade vi oss från de tunga
packåsnor vi haft i ryggsäckarna
och hängde upp våra Musse Pigg-mössor
att torka i en gammal ankdamm.
Vi pustade ut och tog fram våra holkar
och brynte sakta varsin blåmes över elden.
Egbert som alltid varit en baddare på sår
föreslog att vi skulle rekognoscera
lite längre fram på klippan
för att inte reta upp de gamla gråsuggorna
som låg och lurade bakom flötet.
Jag rynkade entusiastiskt på näsan
och sparkade honom utför klippan
och såg honom virvla ner som en skadskjuten fiskpinne.
Jag grät hånfullt när jag tänkte på
vad gråsuggorna skulle göra med honom,
när jag kände en gråsugga klappa mej lätt på axeln…