Väl framme befriade vi oss från de tunga

packåsnor vi haft i ryggsäckarna

och hängde upp våra Musse Pigg-mössor

att torka i en gammal ankdamm.

Vi pustade ut och tog fram våra holkar

och brynte sakta varsin blåmes över elden.

Egbert som alltid varit en baddare på sår

föreslog att vi skulle rekognoscera

lite längre fram på klippan

för att inte reta upp de gamla gråsuggorna

som låg och lurade bakom flötet.

Jag rynkade entusiastiskt på näsan

och sparkade honom utför klippan

och såg honom virvla ner som en skadskjuten fiskpinne.

Jag grät hånfullt när jag tänkte på

vad gråsuggorna skulle göra med honom,

när jag kände en gråsugga klappa mej lätt på axeln…